Thomas Hammarberg: Tack till Bengt Lindqvist

bengt-lindqvist-foto-denny-lorenzen
Bengt Lindqvist, Foto: Denny Lorenzen

I början av december gick förra statsrådet och rättighetsförkämpen Bengt Lindqvist bort, 80 år gammal.

För oss som lärde känna honom – här i vårt land men också i andra delar av världen – var han en nytänkare som påverkade vår människosyn.

Han lyckades dessutom driva fram viktiga reformer som gav rättigheter till personer som tidigare tenderat att bli hunsade och diskriminerade.

Hans funktionsnedsättning – en ögonsjukdom som började sätta spår redan när han var åtta år och lämnade honom blind i de tidiga tonåren – hindrade honom inte från studier, ett yrkesliv som lärare, ledande roller i handikapprörelsen och en politisk karriär. Som blind var han den förste i Sveriges riksdag och först i Europa på en ministerstol. Hans insatser framstår nu som än mer enastående mot bakgrund av han började sin mission då dagens hjälpmedel inte existerade och personer med funktionsnedsättning inte tillerkändes de rättigheter som nu är självklara.

Lyckligtvis blev han övertalad att skriva memoarer. Boken med den självironiska titeln Blindstyre utkom för fyra år sedan. Där beskrev han hur uppväxten påverkades av den sviktande synen och om den hjälp han fick att övervinna de svårigheter som hopade sig. Tydligt framgår att det stödet påverkade hans människosyn och, senare, hans politiska övertygelser. Mötet med blivande hustrun Gun och samarbetet (bokstavligen) med henne blev centralt för möjligheterna att påverka andra.

“Döva levde isolerade”

Boken är också en historik över de förändringar som faktiskt ägt rum. Vid den tiden fanns överallt hinder som försvårade eller omöjliggjorde funktionshindrades deltagande i samhällslivet, påpekade han:

”Döva levde isolerade utan tolkservice. Vi synskadade hade mycket liten tillgång till litteratur och tidningar. Utvecklingsstörda befann sig fortfarande inom slutna institutioner, och arbetet på att göra den fysiska miljön tillgänglig för rörelsehindrade hade inte kommit igång på allvar. I arbetslivet var funktionshindrade i stor utsträckning hänvisade till några få traditionella yrken.”

Visst finns fortfarande problem kvar och de nämns tydligt i memoarerna. Men otvetydiga framsteg har gjorts och Bengt själv har bidragit kanske mer än någon annan. Han agerade målmedvetet och med enorm energi från de positioner till vilka han utsågs – ordförande för Synskadades riksförbund, ordförande för Handikappförbundens Centralkommitté, ledamot i riksdag och medlem i regering och, slutligen, rollen som FN-rapportör.

Men viktigast var att han i de rollerna bidrog till att utveckla en hållning, en ideologi som visade sig absolut avgörande för att förbättra situationen för personer med funktionsnedsättning – men också speglade en människosyn som fått ännu bredare konsekvenser.

Rättigheterna gäller alla

Han utgick från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och själva tanken att rättigheterna gäller alla. Ständigt påpekade han att kraven på rättvisa, jämlikhet och solidaritet handlade om alla, utan undantag. Och det var samhällets skyldighet att säkerställa att alla, så långt någonsin möjligt, kunde utnyttja sina rättigheter.

Det är den principen som möjliggjort de reformer som vuxit fram: bättre hjälpmedel, vidgade möjligheter till kommunikation, förbättrad tillgänglighet, stängning av nedbrytande institutioner och tillgång till assistansstöd.

Inom socialdemokratin sågs han med tiden av Göran Persson och en del andra i ledningen som alltför ”vänster”. Han hade hårdnackat motsatt sig kompromisser med de nyliberala tendenserna. Tre rubriker i memoarboken fångar hans hållning: Jämlikhetssträvandena blev mitt mantra, Den borgerliga religionen och Socialdemokratisk flathet. In i det sista uttryckte han kritik mot att vården och skolan öppnats för marknadskrafter.

Internationella uppdrag

Han fick lämna de politiska uppdragen men gavs därmed också möjlighet till ökat engagemang internationellt. Han blev ombedd av FN att delta i arbetet att utforma standardregler för funktionshindrades rättigheter – lika möjligheter och deltagande i samhällslivet. När dessa antagits blev hans uppgift att uppmuntra regeringar världen över att verkligen respektera reglerna.

Han reste till en rad länder, tryckte på makthavare och uppmuntrade framväxten av organisationer för personer med funktionsnedsättning. Det var ett arbete som med tiden gjorde det möjligt att inom FN utforma en bindande konvention som sedan antogs av generalförsamlingen 2006.

Detta var historiskt. Äntligen hade det slagits fast att personer med funktionsnedsättning inte skulle behandlas som objekt för välgörenhet utan faktiskt hade rättigheter som alla andra. Den som lagts grunden för det erkännandet var inte minst Bengt Lindqvist.

Av

Thomas Hammarberg,

tidigare Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och generalsekreterare för Rädda Barnen och Amnesty International

 

Dela:

Kommentera

Translate »